Våra demokratiska kvarter

img_5127Kvarteren häromkring innehåller dessa dagar klart fler pumpor än politiska symboler men Hillaryslagorden överväger tydligt. Jag har egentligen bara sett en Trumpanhängare, som också verkar gilla Vatikanstaten. Ni kan se den lilla påven i fönstret.

img_5011Det finns också i ett hus längre upp på vår gata en Hillary-helgedom med ett solennt porträtt i svartvitt bakom ett arrangemang av stengodsvaser. (Jag ber om ursäkt för den dåliga bilden, det är svårt att fotografera genom rutan. Se det som konstnärligt.) Pickupen brukar stå parkerad utanför. (Ni kan också se den samt fotografen speglas i rutan på ”den konstnärliga bilden”.)
img_5009

Presidential debate

img_5117Söndagskvällen innebar politisk match på högsta nivå, rond två. Eftersom vi inte har någon tv knatade vi upp till våra grannar ovanpå, Emily och Tyler, och försjönk i deras soffa för trevligt småprat och nötknaprande.

Jag har ännu inte träffat på någon Trumpsupporter (vad jag vet iaf), många är inte helt övertygade av Hillary men brukar då anse att av de två är hon det klart mindre dåliga alternativet.

Emily och Tyler är, förutom att vara synnerligen sympatiska och lättsamma att umgås med, något yngre än vi är och hundägare till den stilige golden retrievern Kingsley (som jag min vana trogen beundrar på behörigt avstånd).

Trots vår korta tid här tycker jag att vi redan har hunnit träffa på så många trevliga människor som hjälper oss och bjuder in oss i sina liv. Och vi tar gärna dessa utsträckta händer. Johannes och jag har pratat mycket om att vi i vår tur ska bli bättre på detta när vi kommer hem igen. Det är så lätt att uppleva att man har fullt upp i sin vardag att jag tror man missar många chanser till nya bekantskaper och vänner. Här är vi mycket mer uppmärksamma förstås eftersom vi inte känner så många. Ännu.

Happy birthday Lloyd!

Idag blev vi spontant medbjudna på barnkalas på lekplatsen. Lloyd fyllde fyra och temat var dinosaurier. Vi har aldrig träffat varken Lloyd eller hans föräldrar tidigare och hade ingen present vilket kändes lite obekvämt men våra vänner försäkrade oss om att det var ”very casual” och ”super low key”. Det är väldigt omtänksamt avimg_5101 våra vänner Andrea och Todd att dra med oss på sådana här saker, så vi kan träffa folk.
Vissa av föräldrarna och barnen där har vi sett tidigare, men de flesta var förstås nya.

Barnen fick dinosauriemasker och fick leta dinosaurieägg (ungefär som kinderägg, fast utan chokladen runt), sedan var det pizza och tårta (och öl till föräldrarna!) och det hela avslutades med en dinosaurieformad piñata, som barnen hjärtligt och kraftfullt slog på.

Om exakt en månad fyller Liv tre, så jag antar att det är bra för oss att få reda på mer om hur ett amerikanskt barnkalas är upplagt.

En vanlig lördag

De sista dropparna av orkanen Matthew föll stilla över Philadelphia under eftermiddagen. Vi promenerade upp i stan, väl rustade med regnjackor och vagnregnskydd och det gick ingen nöd på oss.

img_5091Vädret känns igen, men det är fortfarande ganska varmt i den fuktiga luften. Höstfärgerna har också
börjat komma vilket ju både är vackert och trist.

Tänk att en hel lördag kan gå, utan att det känns som man gjort någonting. Men det är vanlig helg även här så visst har vi båda dammsugit och tvättat…

Eftersom Liv flyttat hit med det enda par skor som passat de senaste månaderna, ett par sandaler, stod nya gympadojor på inköpslistan och var det som föranledde promenaden till affärskvarteren. Vi tittade in i en sneakeraffär som visserligen inte hade barnskor men de kunde hänvisa oss vidare. Det var en affär av det coolare/tuffare/trendigare slaget (vilket är adjektivet på modet som jag bör använda? Jag inser att jag avslöjar mig som hopplöst ute direkt oavsett. Men jag har snapchat. Faktiskt.) med synnerligen välklädda coola killar till personal. De hade milt överseende med den praktiskt regnklädda småbarnsfamiljen och vi roades av att svenska märken som Stutterheim och Nudie hade framträdande roller i sortimentet.

Vi åt lunch på en trevlig italiensk restaurang där vi sänkte medelåldern påtagligt. Mina fördomar säger dock att pensionärer i alla länder är kvalitets- och kostnadsmedvetna varmed vi kände oss väldigt nöjda med vårt val, både ur smak- och plånbokshänseende.

Vi har alltså under dagen till viss del rört oss i sammanhang där vi var udda fåglar, men det är väl precis vad en sådan här resa ska innebära. Mer sånt! Och i sanningens namn tyckte jag det var skönt att inte tillbringa dagen på lekplatsen. Där är vi nämligen jämt annars och smälter in väl bland de andra pilfinkarna.

Brandtillbud!

Och nu har vi haft vår första smak på storstadsdrama! Någon hade tänt eld på våra sopor under natten! Jösses. Alla grannarna är dock upprörda och har försäkrat oss om att detta inte tillhör det vanliga. För vi undrade ju plötsligt var det var för ett område vi bor i. Till en början kände vi oss i det närmaste angripna och undrade om det var riktat mot oss men vi fick höra att det även brunnit på andra gator. Konstigt nog gjorde det att vi kände oss lite lugnare.

img_5087

Våra sovrum ligger åt innergården till så vi hade inte märkt någonting. Men tydligen vid 04.25 hade brandkåren varit här och gjort sitt jobb. Jag tycker att jag vaknar för minsta hostning hos tjejerna men en brandkårsutryckning väcker tydligen inte en sovande moder. Det gäller ju att prioritera…

Tackochlov var det inte värre än en stor hög med smält plast och sopor samt att en cykel parkerad bredvid nu är obrukbar. Johannes städade upp och plockade därmed poäng i grannskapet. Vi gör vårt bästa för att framstå som rekorderliga och ansvarstagande med ”mums” och adekvat sophantering, nya som vi är.

Vi hade nog en lockande(?) hög, för vi rensade ur vår ”alley” där det stod en massa skräp från renoveringen av vår lägenhet. Från och med nu kommer vi nog inte ställa ut soporna förrän på fredagsmorgonen. Annars hade vi kvällen innan fått sopkunskap av vår granne April; man ställer fram på torsdagen efter ”dusk”, dvs efter 19 nu och efter 17 efter Day Light Savings. Soporna är av två sorter: trash och recycle. I recyclebyttorna blandas man allt återvinningsbart (och jag förutsätter/hoppas att det sorteras sedan) och trash är allt annat. Alla soporna står längs trottoaren och de två sopbilarna (en för recycle och en för trash) kör långsamt fram medan två snubbar går på var sin sida och elegant lobbar soppåsarna i sopbilens gap. Här är inte snack om några automatiserade lyftanordningar som sparar ryggar…

Grannen April har för övrigt lånat oss en sekatör och en stege.
Nu i helgen ska vi klippa i trädet och bambun på vår lilla lilla innergård.

I järnaffären

Jag har tidigare nämnt fru Cohen. Eller Anna-Marie som hon heter. Vi kom i samspråk utanför hennes och makens järnaffär här i närheten och på det där lättsamma sätt som amerikaner har vet vi nu allt om varandra. Det hjälper naturligtvis att vi handlat där fasligt frekvent för att ha varit här så kort tid. Men en järnaffär av den gamla skolan är synnerligen praktisk för nyinflyttade. De har ju allt man behöver. Låsolja, tejp, väggkrokar och krysantemum. Det senare är en ganska ny utveckling av deras verksamhet. Fru Cohens bror är i blomstergrossistbranschen och via honom har de nu börjat saluföra lite smått och gott av grönt och blommigt. De klassiska järnaffärerna är nämligen lika hotade i USA som i Sverige av stora byggvaruhuslador utanför städernas kärnor och för att överleva gäller det förstås att diversifiera utbudet. Herr Cohen, Mitch, lobbade för deras kommande satsning på hudkrämer. Inte vad jag hade väntat mig av järnaffären men varför inte? Just kräm är jag ju ingen storkonsument av, men vi behöver en sekatör. Jag tror det blir ett ärende till dem imorgon. Och jag kanske snarare än järnaffär ska kalla verksamheten diverseaffär från och med nu.

img_5077

Krysantemummarna (? Krysantemerna?) som ju i svenskt blomsterslang kallas ”kryss”, går här under beteckningen ”mums”. Vi har hos Cohens införskaffat tre stycken som pryder vår balkonglåda.

Queen Village och Bella Vista

img_5051Queen Village är namnet på vårt neighborhood. Eller det var i varje fall var jag trodde för det sa vår granne. Men nejnej. Gränserna här mellan grannskapen är hårfina och knivskarpa.
”Var bodde ni, sa ni? På 6th och Fitz? Aaah, tyvärr, det är Bella Vista.”, sa fru Cohen i järnaffären (järnaffären ligger i QV). Och hon har rätt. Det handlar om tiotals meter, kanske så lite som vilken sida av sjätte man bor på, men vi bor i Bella Vista. Tyvärr säger jag med, för jag vill ju bo i Queen Village! Inte minst för att drottningen som åsyftas är den svenska drottningen Kristina! Här är historiska svenskmarker minsann. Här fanns den svenska bosättningen Wicaco på 1600-talet. William Penn döpte om det till Southwark (efter ett område i London) men på 1970-talet bestämde man att det skulle vara Queen Village, i åminnelse av drottning Kristinas betydelse för den svenska kolonisationen.

En bit bort finns faktiskt Gloria Dei (Old Swedes’ church), den äldsta kyrkan i Pennsylvania. Dit ska vi någon dag. Då blir det mer historia här.

Fru Cohens omsorger om exakt vilket område vi bor i har mycket att göra med att den lokala Elementary School som finns här (vars upptagningsområde vi då inte kan vara helt säkra på) har ett mycket gott rykte, ”bästa kommunala skolan i Philadelphia”. Då hon är extremt förankrad i området (järnaffären har funnits här i 102 år!) vill jag inte nedslå henne med att bryskt säga att när det är dags för barnens skolgång är vi långt härifrån. Jag ler istället vad jag tänker är ett Garbo-eskt leende (vänligt men mystiskt) och låter mig sköljas med i hennes vidare svada.

Tidsskillnad

Det är sex timmars tidsskillnad mellan USA:s östkust och Sverige. Helt hanterligt. Stundom opraktiskt.

Inför resan blev jag plötsligt nervös för jetlag och tidsomställning för tjejerna. Hur skulle det gå? Över förväntan. Vi försökte ”ställa om” redan i Sverige men det var svårt. Väl på plats går det faktiskt fort.

Hur hanterar vi då tidsskillnaden i praktiken? Vi har några gånger skypat till frukost. Det känns närmast slarvigt att sitta där med rufsigt hår och pyjamas när motparten är prydligt eftermiddagskammad, trots att det inte är vårt fel att jorden är rund. Efter-lunch-facetime med kusinerna (som i sin tur har efter-middag-facetime) är däremot alltid kul. Kommunikationsfönstret som jag ser det är öppet i runda slängar 07–17 Eastern Time och 13–23 Central European Time.

Kvällarna här är alltså helt våra egna. För den nyligen emigrerade europén blir dessa amerikanska kvällar faktiskt ett bra tillfälle att släppa hemlandet. Sverige sover. Trots alla moderna kommunikationer måste jag vara här, i nuet.

Hej världen!

Hej vänner! Det blev en blogg ändå. Den handlar om vårt liv i Philadelphia, Pennsylvania, USA. Du som läser det här känner sannolikt mig, Louise, och vet att jag och familjen kommer bo här till mitten av maj nästa år. Min man Johannes jobb är det som fört oss hit. Och medan han jobbar på CHOP/UPenn är jag föräldraledig med våra två barn Liv, snart 3 år, och Astrid, 4 månader.

Så det blir fokus på vardagen. Livet.