US Mint

Philadelphia spelar en central roll i USA:s historia av flera skäl, bland annat var det här de första officiella amerikanska mynten präglades efter att kongressen beslutat om det 1792. United States Mint har ett par olika myntverk i USA, men det första och största ligger i Philadelphia som en betongkoloss med Sovjetkänsla precis vid Independence mall, den nationalpark mitt i staden där flera av stadens (och nationens) historiskt viktiga byggnader ligger. Det är det fjärde myntverket i Philadelphia, då man vuxit ur lokalerna upprepade gånger i takt med att behovet av valuta har växt. Det nuvarande myntverket är världens största myntfabrik och kan spotta ur sig en miljon mynt på en halvtimme. Så gott som alla mynt som cirkulerar i USA produceras här, de andra myntverken tillverkar i huvudsak medaljer och minnesmynt.

Myntsamlande var länge en spridd hobby i USA, men är på nedgång, och USA:s numismatiska historia är full av udda händelser. Ett av de sista guldmynten som präglades i USA, 1933 års double eagle kom aldrig ut i cirkulation då man beslutade om att sluta använda guldmynt. De över 400 000 präglade 1933 double eagles smältes ned, men ett par mynt undgick detta, ett som kungen av Egypten lyckades få till sin myntsamling och 10 stycken som smusslades undan av en anställd och sedermera hittades i ett bankfack i Philadelphia. Den egyptiska kungens mynt såldes 2002 på auktion i USA för mer än 7 miljoner USD, medan damen som hittade de 10 mynten i bankfacket fick se dessa tas i beslag såsom varande statlig egendom och placeras i Fort Knox.

För en tid sedan gjorde vi ett besök på US Mint i Philadelphia och gick en tur genom en utställning om USAs numismatiska historia och längs en balkong där man kunde se ner på fabriksgolven där mynten valsar runt, mycket intressant. Liv var mest intresserad av att US Mint hade en egen polisstyrka.

Third wave of coffee

Vi har tidigare berört såväl kaffe som hipsters och kommer nu till den ultimata föreningen av de båda. Härom kvällen närvarade undertecknad tillsammans med Todd och Michael från mitt jobb på Manual Coffee Brewing Workshop på det synnerligen pretentiösa (och faktiskt sjukt bra) caféet Function Coffee Labs. Den skäggprydde unge mannen i rutig skjorta började att snabbt nämna några självklarheter som att det enda sättet att dosera korrekt är att väga sitt kaffe och sitt vatten, att det är omöjligt att göra en acceptabel kopp kaffe om man inte har en gooseneck kettle och att img_5169cropkaffet är ”dead” 24 timmar efter man malt det. Orostat till lättrostat var kaffesorterna som man använder. Det var självklart underförstått att mörkrost inte gick att använda. Jag frågade inte om franskrost. Vi gick igenom fyra bryggmetoder som ansågs acceptabla. Hälla ner 4 mått kaffe i kaffebryggaren, fylla på vatten från kranen till 4-strecket, trycka på knappen och gå tillbaka till skrivbordet var inte med som metod. Efter att ha fått förevisat och smakat French press, Aeropress, Chemex och Hario V60 fick vi veta att V60 var bäst och så var det med det men att det ju naturligtvis var en smaksak. Vår mentor i kaffets mystiska värld återkom ofta till termen ”third wave of coffee” när han refererade till sin typ av kaffebryggning. Första vågen av kaffe kan nog lättast beskrivas som ”diner coffee”, andra vågen representeras tydligast av Starbucks och det vi såg här var hantverksmässig kaffeimg_5187smallbryggning, kaffe som en konstform, en dryck likställd med vin. Så vad är då bryggning med V60? Jo, det är att man sätter ett pappersfilter i en konformad hållare, öser i malet kaffe och häller på varmt vatten. Alltså tämligen likt så som mamma gjort hemma i köket de senaste 30 åren. Så hur smakade kaffet? Ja, ärligt talat ganska tunt och syrligt, men inte dåligt. Jag ska dock inte låtsas som att jag och mina kollegor inte är djupt nere i träsket, såväl kvarnen, vågen som Chemexen står på hedersplats på kontoret. Todd beställde en Hario V60 med leverans nästa dag ungefär 20 sekunder efter att vår kaffe-nestor fällt sitt utlåtande om hur man bäst gör kaffe.

Ett segregerat kaffesamhälle

Det finns två urtyper av ställen man kan köpa sitt kaffe på, det hipstriga och det risiga kaféet. Då vi är ett vitt, gentrifierat medelklasspar så bor vi i ett område där alla kaffeställen är av den hipstriga typen, där trådsmala skägg, medvetna rastaflätor och frånvarande blickar inramade av markerade plastbågar dominerar bakom disken. Sojamjölk kan alltid fås (+50 cent), kaffet saluförs gärna som vegan och gluten free och orostade torkade kaffebönor är senaste trenden. Helst beställer man en pour over vilket innebär att man får betala extra för att få sitt kaffe bryggt på samma sätt som många gör hemma i köket, det vill säga med varmt vatten och ett melitta-filter. Man ska också se väldigt koncentrerad ut när man brygger. Ett kaffé i närheten skall tydligen vara startat av en kemist som byggt sitt eget vattenreningssystem. Någon skillnad mot kaffet i termosen? Kanske, jag inbillar mig det i alla fall. Oftast får man faktiskt mycket bra kaffe på de här ställena, oavsett vad man väljer. På något sätt verkar korna här också få ur sig lite godare mjölk än i Sverige. Potentiellt forskningsfält för någon på SLU?

img_1502

Det alternativa sättet att få kaffe är att gå till valfritt kaffeställe som inte har kritad meny eller ursprungsland angivet för kaffet. Då kan man välja mellan large och extra large coffee (ibland finns medium, aldrig small) och man kan vara helt trygg med att ens kaffe inte kommer att smaka för mycket. Man oftast få en donut eller en bagel med högt energiinnehåll till sitt kaffe. Här är betjäningen i nio fall av tio av afroamerikanskt ursprung och hade säkert fått en rejäl löneförhöjning om Hillary Clintons numera högst inaktuella förslag om minimilön på 12 eller 15 USD hade blivit verklighet. Som vanligt är USA kontrasternas land.

 

The Children’s Hospital of Philadelphia

The Children’s Hospital of Philadelphia anses, tillsammans med Boston Children’s Hospital och ibland Cincinnati Children’s Hospital Medical Center, vara de främsta barnsjukhusen i USA och därmed (i alla fall enligt amerikanerna) även de främsta i världen. Det kan vara hur det vill med det, men det var i alla fall en helt annan värld som mötte en småstadsdoktor som undertecknad när vi kom hit. Från vårt kontor i det nybyggda Colket Research Center så har jag utsikt mot taket på CHOPs huvudbyggnad där helikoptrarna flyger i skytteltrafik med en frekvens som gör att man inte längre noterar dem.img_1769
Intensivvårdsavdelningen har 65 platser bara för generell intensivvård (som jämförelse finns i Lund 6 barnintensivvårdplatser, de närmaste är sedan i Köpenhamn och Göteborg), sedan tillkommer 40 platser för barnthoraxkirurgi och 120 neonatal-platser. Vårdvolymerna är helt andra än vad något sjukhus i Skandinavien kommer i närheten av. Upptagningsområdet är inte bara regionalt utan även nationellt och internationellt. Bor man på arabiska halvön, har tillräckligt med oljepengar och har ett sjukt barn så är sannolikheten stor att det är här man söker vård.
Sjukvård kostar pengar, mer så i USA än någonstans. Vården finansieras av sjukförsäkringar, framför allt via arbetsgivarna, och kostar i runda slängar 10 000 USD per år för en anställd och dennes familj, vilket på sina håll anses vara en allvarlig konkurrensnackdel för amerikanska företag.
Todd, den barnintensivvårdsläkare som jag jobbar med här, beskriver det amerikanska sjukvårdssystemet som uppbyggt för att ta hand om varje enskild patient, inte befolkningen. Det är naturligtvis inte hela sanningen, men har du en tillräckligt heltäckande försäkring så kommer du få alla tänkbara och otänkbara insatser för din sjukdom, intensivvård, nya innovativa behandlingar och all tillgänglig cancerterapi. Världen första bilaterala handtransplantation på ett barn genomfördes nyligen på CHOP. Här får du även i stort sett meningslös antibiotika för din öroninflammation.

Regn i Philadelphia

Det regnar i Philadelphia, allt är grått. Hela staden har sjunkit ihop, blivit tröttare och förlorat glimten i ögat. Idag fyller vår äldsta dotter tre år. Hon förstår inte att världen viktigaste land igen har klargjort att precis vad som helst är bättre än en kvinna. Sista timmen av vår valvaka med våra grannar var det ingen som egentligen sa något. Vad fanns det att säga. Efter några timmar av sömn så uppvaktade vi Liv med sång, ljus och paket. Det blev hennes favorityoghurt till frukost. Det visade sig att även Pennsylvania har valt Trump. img_3846Liv fick några My Little Pony figurer och några böcker och var glad som en lärka. Regnet gjorde att den planerade turen med häst och vagn vid Society Hill fick bli ett akvariebesök i New Jersey.

Som många svenskar har jag alltid varit lite kluven till USA. Man ägnar sig åt att klaga på att USA leker världspolis, men inser samtidigt att de flesta alternativ vore så mycket värre. Väl här så utvecklades den relationen mer mot en ren kärlekssaga. Denna stad har mött oss med öppna armar. Vi har lärt känna fler grannar på mindre än två månader än vi gjorde under 10 år i samma lägenhet i Lund. Liv brevväxlar med arbetsterapeuten Emily på våningen ovanför genom att lägga teckningar i trappan, i morse låg det ett grattiskort under dörren. I våra lekplatstäta kvarter mitt i denna mångmiljonstad så ligger restauranger med mat från alla världens hörn just runt knuten, och barnfamiljer och hundar trängs längs de trädkantade trottoarerna, där höströda kronor skuggar pumpor och krysantemumplanteringar som invånarna ställer ut. Och detta har verkligen känts som ett land där allt är möjligt. Men nu är baksmällan här, och tillnyktringen börjar. I Philadelphia röstade 82 % på Clinton, i våra välbeställda kvarter var det säkert ännu mer. I USA är de geografiska avstånden stora men de värderingsmässiga är ännu större. Jag känner mig sviken, på ett sätt som jag inte kan minnas att jag gjort sen mina tonår. Kärleksaffären med USA är över. Vår Liv sover till sist. Hon var väldigt nöjd med sin födelsedag.

Den längsta kampen

hillarySom svensk är det tidvis svårt att förstå den politiska debatten i USA, då referensramarna för såväl värdefrågor som välfärd och ekonomi i mycket ligger långt bortom de skalor som svenska politiker rättar in sig enligt. Saker som här anses vara oerhört radikala, som betald föräldraledighet och sjukvård till alla, är inget som vi ju ens diskuterar. Amerikanerna suckar avundsjukt när de hör om 5 veckors semester och VAB. (Men samtidigt är ju ändå USA bäst så kanske är det inte så viktigt ändå. Knepigt för amerikanen att få ihop sin världsbild ibland.)

Journalisten Martin Gelin har skrivit en bok om Hillary Clinton nu inför valet, Den längsta kampen, Hillary Clintons väg till makten, som trots att den är rätt tjatig, är läsvärd för den politiskt intresserade. Där gör han nedslag i hennes liv, med början på Wellesley College i en tid när detta lärosäte endast för kvinnor genomgår en förändring, från att producera överutbildade hemmafruar till att forma managementkonsulter och domare; det är här på college hennes politiska bana börjar. Han beskriver även hennes tid som First Lady, hennes tid som senator för staten New York och hennes år som Secretary of State, utrikesminister. En del har bilden att Hillary Clinton främst är hustrun till en tidigare president, men inget kan vara mer fel. Hillary Clinton är en av de mest meriterade politikerna i USA, helt oberoende av maken Bill.

En annan sak som kan vara svår att förstå som svensk är den avsky som Hillary Clinton väcker i vissa kretsar. Många, även liberala högutbildade människor, anser på fullaste allvar att Hillary faktiskt är kriminell och en i det närmaste otänkbar president. Hillary Clinton är en maktspelare och har genom åren röstat på ett sätt som inte rimmar med hennes uttalanden i frågor, och hon har ändrat ståndpunkt när opinionen svänger. Den som drar sig till minnes primärvalskampanjen 2008 minns att det var en ganska höger-orienterad Hillary, som kandiderade med sloganen ”In it to win it” och åkte runt i helikopter med solglasögon och såg tuff ut. Inte den First Mum som hon i princip lanserar sig som nu. Personligen tror jag att detta senare ligger närmare den politiker Clinton faktiskt är, en progressiv socialliberal politiker som kämpar för kvinnors rätt. Det är inte nödvändigtvis så att det är Hillary Clinton som har ändrat sig, kanske är det bara så att tidsandan i USA har kommit ifatt och att hon nu kan kandidera med de frågor som hon verkligen brinner för. Vi får verkligen hoppas att hon vinner imorgon.

Hipsters

philadelphia-morning_1Var hipsterkulturens vagga ligger är såvitt jag vet inte klarlagt. Kanske är det som med jordbrukets uppkomst, när mänskligheten på flera olika platser parallellt utvecklats till det stadium där att bli bofast och börja odla var det naturliga nästa steget. Uppstod på samma sätt behovet av chiafrön, skägg, japanska jeans och kaffe som skitits ut av pungdjur i Indonesien helt oberoende av varandra i både Portland och Brooklyn, såväl som i Berlin och på Söder?

Philadelphia ligger nog några år efter men folk gör så gott de kan. Många tar i rejält för att kompensera och man tecken på att det slagit över. Jag hörde en diskussion på lekplatsen häromdagen, där en frilansande it-utvecklare med nedlåtande attityd och fläckfria vandrarkängor utvecklade ett resonemang om någon färsk IPA han hade druckit direkt från den handhyvlade tunnan på ett bryggeri på ett berg någonstans i mellanvästern, och hur denna himmelska dryck i det närmaste gick förlorad om det bara utsattes för den minsta påverkan utanför det franska ekfatets omhuldande famn. Den uppmärksamma läsaren noterar givetvis den inneboende absurditeten i detta då själva poängen med India Pale Ale var att man gjorde det starkt och välhumlat så det skulle gå att skeppa eländet till de törstiga trupperna i Indien utan att det blev dåligt. Det hade tydligen vårt ironiska skägg på Starr Garden inte riktigt fått med sig.

Fixies (cyklar där drivlinan helt saknar finesser såsom växlar och fotbroms) är föga förvånande mycket populärt i våra kafétäta kvarter. I många fall är det mycket eleganta saker (gärna från exempelvis Detroit Bikes som gör sina springare i nedlagda bilfabrikslokaler i sagda stad) som vissa användare hanterar med klar finess. Dock så förtas känslan av exklusivitet något när de stackarna försöker att på allvar transportera sig på sina klenoder, och de får trampa som små gnetter för att hänga med i nedförsbackarna efter South Street Bridge på vägen hem från University City. Det är då man själv med en distinkt handledsrörelse växlar upp och piper förbi den ymnigt svettande skärmmössförsedda ynglingen. Gammal är ändå äldst.