Water Ice

Ett säkert vårtecken här i Philadelphia är att Water Ice-ställena öppnar. Det är frusen saft, eller om man varit fancy, granité. Lösare och grovare än sorbet men i samma härad. 

Water Ice brukar räknas till typiskt philadelphiska födor som pretzels och cheesesteaks. Den sanne philadelphiern hade uttalat det Wodder Ice. Typiskt Philadelphia är också att säga jawn, som motsvarar ungefär ”grej”. Det vill säga, det kan användas istället för vilket substantiv som helst. ”Hand me that jawn”. Funkar även för personer och platser. Jag har ännu inte fått in det naturligt i ett samtal men bidar. 

En svensk fika

Det har öppnat ett fik vid namn Konditori i stan som vi naturligtvis var tvungna att kolla in. Ett konditori i klassisk mening var det inte, utan mer som vilken modern vitmålad kaffebar som helst. De svenska attributen utgjordes av små svenska flaggor, en speciell Swedish roast på kaffet och platta försök till kanelbullar. Och möjligheten att välja mellan stor och litten mängd dryck… 

Vi småpratade med killen i kassan; det är en del av en kedja(!) med sex ställen i Brooklyn (nya Sverige?). Sverigekartan på väggen väckte mest frågor: varför det sneda perspektivet? Vad gör Smygehuk i Kristianstad? Varför uppmärksammas Tofta strand? Killen i kassan hade aldrig varit i Sverige så det var ingen idé att fråga honom. 

Fel i skogen

Vi kom äntligen ut i naturen. En spirande bokskog, med vitsippor och vårlök, det kunde varit Skåne samma påskdag i år. Skillnaden var att vi hoppsade runt i shorts. Det var 30C varmt, inte 12C. Diskrepansen mellan synintryck och känselintryck var apart. 

Egg hunt

Påskharen hade gömt ägg hos våra vänner utanför staden. Alla barnen var mycket exalterade; med var sin korg fick de leta upp äggen som innehöll sådant som klistermärken, godisbitar eller små leksaker. 

Hittar du ägget?

Met Opera

Johannes och jag lämnade barnen med farmor och farfar för en utfärd till grannbyn med det stora kulturutbudet. På en dryg timmes tågfärd är man framme i New York, en resa närmast för kort när man som vi alltid överskattar hur mycket man ska hinna läsa och jobba på vägen. 

Nåväl, vi var i storstaden för att roa oss. Vi hade biljetter till Tjajkovskijs opera Eugen Onegin på the Met Opera med Anna Netrebko som Tatjana och svenske Peter Mattei som Onegin. Det var naturligtvis en upplevelse, en uppsättning värdig det rykte operahuset har. Orkestern spelade oklanderligt, sångarna sjöng fantastiskt. 

Visst är Philadelphia en ”stor” stad men väl på Manhattan är det lätt att känna sig liten, med de enorma husen och konstanta flödet av människor och fordon. Philadelphia är närmast lantligt i jämförelse. Jag kan inte låta bli att imponeras av de stadsplanerare som lade upp Manhattans rutnät, kunde de förutse dagens mångmiljonstad med dess intensiva trafik när de skissade upp sina breda avenyer (som förvisso nu är igenkorkade mest hela tiden, men ändå)?

Väderomslag

I torsdags och fredags var det ca 3C, med hällregn och isande vindar. Usch vad jag frös. Helgen blev en övergång och nu måndag och tisdag har det varit 28C och strålande sol. Väderväxlingarna här är bisarra. 

Men, jag har bestämt att det inte får växla tillbaka för nu har jag plockat fram shortsen igen och kommer skicka hem vantar och vinterkläder med farmor och farfar som åker tillbaka till Sverige senare i veckan. 

Basket

Ikväll var det basket! Första NBA-matchen för min del. Philadelphia 76ers delar arena med ishockeylaget Flyers men här var inte fullsatt till skillnad från hockeyn. Kanske för att ligan är körd för Sixers del. Det blev ändå en ganska spännande match; från vad som såg ut som solklar förlust segade sig Sixers upp men i slutänden var Indiana Pacers starkast och vann med 120-111. 


I hockey har de Mites On Ice (knattehockey) i pauserna vilket är gulligt men pausunderhållningen här i basketen är mycket mer jippo: dansare, T-shirt toss, slam dunk och gyckel. Och vet ni vad, Johannes fångade en T-shirt till mig! Det var tyvärr inte min storlek men Michael kunde bära upp den och kan stoltsera med den i fortsättningen. Jag slurpade i mig min första amerikanska milkshake och var mycket nöjd med min första basketmatch. 

The New Yorker

Alla i familjen läser. Vissa upp och ner. Notera även Grisens mobiltelefon, nära till hands.
Hem i brevlådan får vi inte bara tidigare hyresgästers tidningar, vi prenumerar själva aktivt på en tidskrift, The New Yorker. Som namnet antyder är det en tidning för New York-bon som önskar ha koll, men även vi lantisar i resten av världen kan lära oss mer om aktualiteterna. 

En språknördig aspekt av texterna som jag uppskattar är deras konsekventa användning av trema, i ord som coöperation, preëxisting, med flera. Tidningen är också synnerligen Trump-kritisk, vilket förstås alltid är roligt att läsa. 

Delaware

Med två extra mankrafter (läs farmor och farfar) beslöt vi att ta tillbaka det som en gång var svenskt. Vi åkte till grannstaten Delaware och klev i historiska fotspår. Första stopp var New Castle, platsen där holländarna byggde sitt Fort Kasimir, som svar på svenskarnas Fort Christina lite längre norrut. Fortet finns inte kvar men i det lokala museet träffade vi den trevlige guiden David (sannolikt en av dessa pensionerade amerikaner som med sitt volontärarbete möjliggör så mycket av kulturen i USA) som visserligen hade en lite egen bild av hur det gick till här på 1600-talet men nevertheless hade mycket intressant att berätta. 

Sedan begav vi oss till Wilmington, staden som kom att växa upp kring det som en gång var Fort Christina. Stenarna där svenskarna (och finländarna för den delen) landsteg, the Rocks, är utmärkta med en liten park, Fort Christina Park. Den var tyvärr stängd och öppnar inte förrän Memorial Day (i maj) men bredvid låg Kalmar Nyckel Foundation. För ett tjugotal år sedan byggde man här en kopia av skeppet Kalmar Nyckel, som tillsammans med Fågel Grip var de skepp som kom 1638. Just nu är båten i torrdocka i Virginia inför säsongen så vi kunde inte se den, men vi trängde oss in i huset ändå för det var nämligen en synnerligen bister dag med snåla vindar. Museet verkade stängt men där pågick något möte och våra ärliga uppsyner gjorde att de tillät oss att strosa runt på egen hand. 

Närmare än såhär kom vi inte. Mitt i bilden syns utskjutande Fort Christina park.

Vi hade tur på samma sätt en liten stund senare då vi ville kolla in Old Swedes’ Church, den lilla kyrkan i närheten som byggdes av svenskättlingarna 1699 (likt den Old Swedes’-kyrka som finns i närheten av oss i Philadelphia) och som anses vara den äldsta kyrkobyggnaden i USA. Det var lås på alla grindarna men vi stötte på en dam som dröjt sig kvar efter ett möte som kunde släppa in oss på kyrkogården och i den lilla museibutiken(!). Där fanns möjlighet att köpa sådant svenskt som tomtar och Astrid Lindgren-böcker. Jag kan ändå inte låta bli att förundras över de ideella krafter som upprätthåller en svenskhet här. De behöver inte ha någon koppling till Sverige överhuvudtaget men ordnar Luciatåg, säljer lingonsylt och bygger kopior av gamla 1600-talsskepp.

Delaware kallar sig First state, eftersom man var den första staten att ratificera konstitutionen, 7 december 1787. Pennsylvania följde dagen efter. 

Vägarna var klart mindre håliga än i Pennsylvania så vi gissar att Delaware har bättre ekonomi. På bilarnas registreringsskyltar står just The first state och de har guldtext mot mörkblå botten(!). Jodå, flott ska det vara. 

Longwood Gardens

Det kan ju tyckas lite förargligt att planera trädgårdsutflykten till den dagen regnet bara vräker ner. Men dagen var avsatt (en födelsedag är svår att rucka) så vi packade ändamålsenliga kläder och gav oss iväg mot Longwood Gardens, en trädgård i sydvästra Pennsylvania, nära gränsen till Delaware.

Vi hann med en liten tur i trädgårdarna innan regnet tog i och drev in oss i växthusen. Väl därinne insåg vi att dessa enorma växthus var ju den ideala platsen att vara på en regnig dag! Som att vara ute, fast inne. 

Trädgårdarna och växthusen skapades av Pierre du Pont (1870–1954). Han tillhörde du Pont-släkten, en av Amerikas rikaste familjer som delvis byggt sina medlemmars stora förmögenheter på krut och kemitekniska produkter. Du Pont Company kanske låter bekant? Om inte så kanske de av företaget utvecklade materialen teflon, nylon, lycra och neopren är bekanta? Med andra ord, Pierre hade råd att skapa en trädgård utöver de vanliga.

Maken till växthus hade ingen av oss sett. Och då har farmor och farfar som också varit med sett många kända trädgårdar. Så otroligt välskött, inte ett brunt blad någonstans. Blomsterprakt i sal efter sal. Kanske inte att undra på, på Longwood Gardens arbetar en sisådär femhundra anställda och sjuhundra volontärer. Pengarna kommer från inträdes- och medlemsavgifter men det finns också en rejäl pott av fonderade medel i botten från du Pont-arna. Den nya fontänträdgården som invigs senare i vår ska enligt en volontär vi pratade med kostat 90 miljoner dollar att bygga! 

Det vräkte ner utanför fönstren.

Bonsaisamlingen var mycket imponerande. Vissa av träden hade man klippt sedan 1910! Jag stod och beundrade dem med en anställd som skämtsamt sa att dessa vågade hon inte vattna, tänk om det skulle bli fel! 

Klipp klipp.

Inte vilken toalettkorridor som helst här.