Väderomslag

I torsdags och fredags var det ca 3C, med hällregn och isande vindar. Usch vad jag frös. Helgen blev en övergång och nu måndag och tisdag har det varit 28C och strålande sol. Väderväxlingarna här är bisarra. 

Men, jag har bestämt att det inte får växla tillbaka för nu har jag plockat fram shortsen igen och kommer skicka hem vantar och vinterkläder med farmor och farfar som åker tillbaka till Sverige senare i veckan. 

Basket

Ikväll var det basket! Första NBA-matchen för min del. Philadelphia 76ers delar arena med ishockeylaget Flyers men här var inte fullsatt till skillnad från hockeyn. Kanske för att ligan är körd för Sixers del. Det blev ändå en ganska spännande match; från vad som såg ut som solklar förlust segade sig Sixers upp men i slutänden var Indiana Pacers starkast och vann med 120-111. 


I hockey har de Mites On Ice (knattehockey) i pauserna vilket är gulligt men pausunderhållningen här i basketen är mycket mer jippo: dansare, T-shirt toss, slam dunk och gyckel. Och vet ni vad, Johannes fångade en T-shirt till mig! Det var tyvärr inte min storlek men Michael kunde bära upp den och kan stoltsera med den i fortsättningen. Jag slurpade i mig min första amerikanska milkshake och var mycket nöjd med min första basketmatch. 

The New Yorker

Alla i familjen läser. Vissa upp och ner. Notera även Grisens mobiltelefon, nära till hands.
Hem i brevlådan får vi inte bara tidigare hyresgästers tidningar, vi prenumerar själva aktivt på en tidskrift, The New Yorker. Som namnet antyder är det en tidning för New York-bon som önskar ha koll, men även vi lantisar i resten av världen kan lära oss mer om aktualiteterna. 

En språknördig aspekt av texterna som jag uppskattar är deras konsekventa användning av trema, i ord som coöperation, preëxisting, med flera. Tidningen är också synnerligen Trump-kritisk, vilket förstås alltid är roligt att läsa. 

Delaware

Med två extra mankrafter (läs farmor och farfar) beslöt vi att ta tillbaka det som en gång var svenskt. Vi åkte till grannstaten Delaware och klev i historiska fotspår. Första stopp var New Castle, platsen där holländarna byggde sitt Fort Kasimir, som svar på svenskarnas Fort Christina lite längre norrut. Fortet finns inte kvar men i det lokala museet träffade vi den trevlige guiden David (sannolikt en av dessa pensionerade amerikaner som med sitt volontärarbete möjliggör så mycket av kulturen i USA) som visserligen hade en lite egen bild av hur det gick till här på 1600-talet men nevertheless hade mycket intressant att berätta. 

Sedan begav vi oss till Wilmington, staden som kom att växa upp kring det som en gång var Fort Christina. Stenarna där svenskarna (och finländarna för den delen) landsteg, the Rocks, är utmärkta med en liten park, Fort Christina Park. Den var tyvärr stängd och öppnar inte förrän Memorial Day (i maj) men bredvid låg Kalmar Nyckel Foundation. För ett tjugotal år sedan byggde man här en kopia av skeppet Kalmar Nyckel, som tillsammans med Fågel Grip var de skepp som kom 1638. Just nu är båten i torrdocka i Virginia inför säsongen så vi kunde inte se den, men vi trängde oss in i huset ändå för det var nämligen en synnerligen bister dag med snåla vindar. Museet verkade stängt men där pågick något möte och våra ärliga uppsyner gjorde att de tillät oss att strosa runt på egen hand. 

Närmare än såhär kom vi inte. Mitt i bilden syns utskjutande Fort Christina park.

Vi hade tur på samma sätt en liten stund senare då vi ville kolla in Old Swedes’ Church, den lilla kyrkan i närheten som byggdes av svenskättlingarna 1699 (likt den Old Swedes’-kyrka som finns i närheten av oss i Philadelphia) och som anses vara den äldsta kyrkobyggnaden i USA. Det var lås på alla grindarna men vi stötte på en dam som dröjt sig kvar efter ett möte som kunde släppa in oss på kyrkogården och i den lilla museibutiken(!). Där fanns möjlighet att köpa sådant svenskt som tomtar och Astrid Lindgren-böcker. Jag kan ändå inte låta bli att förundras över de ideella krafter som upprätthåller en svenskhet här. De behöver inte ha någon koppling till Sverige överhuvudtaget men ordnar Luciatåg, säljer lingonsylt och bygger kopior av gamla 1600-talsskepp.

Delaware kallar sig First state, eftersom man var den första staten att ratificera konstitutionen, 7 december 1787. Pennsylvania följde dagen efter. 

Vägarna var klart mindre håliga än i Pennsylvania så vi gissar att Delaware har bättre ekonomi. På bilarnas registreringsskyltar står just The first state och de har guldtext mot mörkblå botten(!). Jodå, flott ska det vara. 

Longwood Gardens

Det kan ju tyckas lite förargligt att planera trädgårdsutflykten till den dagen regnet bara vräker ner. Men dagen var avsatt (en födelsedag är svår att rucka) så vi packade ändamålsenliga kläder och gav oss iväg mot Longwood Gardens, en trädgård i sydvästra Pennsylvania, nära gränsen till Delaware.

Vi hann med en liten tur i trädgårdarna innan regnet tog i och drev in oss i växthusen. Väl därinne insåg vi att dessa enorma växthus var ju den ideala platsen att vara på en regnig dag! Som att vara ute, fast inne. 

Trädgårdarna och växthusen skapades av Pierre du Pont (1870–1954). Han tillhörde du Pont-släkten, en av Amerikas rikaste familjer som delvis byggt sina medlemmars stora förmögenheter på krut och kemitekniska produkter. Du Pont Company kanske låter bekant? Om inte så kanske de av företaget utvecklade materialen teflon, nylon, lycra och neopren är bekanta? Med andra ord, Pierre hade råd att skapa en trädgård utöver de vanliga.

Maken till växthus hade ingen av oss sett. Och då har farmor och farfar som också varit med sett många kända trädgårdar. Så otroligt välskött, inte ett brunt blad någonstans. Blomsterprakt i sal efter sal. Kanske inte att undra på, på Longwood Gardens arbetar en sisådär femhundra anställda och sjuhundra volontärer. Pengarna kommer från inträdes- och medlemsavgifter men det finns också en rejäl pott av fonderade medel i botten från du Pont-arna. Den nya fontänträdgården som invigs senare i vår ska enligt en volontär vi pratade med kostat 90 miljoner dollar att bygga! 

Det vräkte ner utanför fönstren.

Bonsaisamlingen var mycket imponerande. Vissa av träden hade man klippt sedan 1910! Jag stod och beundrade dem med en anställd som skämtsamt sa att dessa vågade hon inte vattna, tänk om det skulle bli fel! 

Klipp klipp.

Inte vilken toalettkorridor som helst här.

Tårtljus 

Imorgon fyller Johannes år och redan ikväll fick han sin födelsedagspresent, en delikat middag på Laurel, en modern amerikansk-fransk restaurang inte långt ifrån oss på East Passyunk Avenue. 

En trevlig sak många restauranger här gör är att fråga vid bokning och/eller när man är på plats om man firar något speciellt. Ett tårtljus och en extra chokladbit till efterrätt är ingen stor ansträngning för stället men uppskattas mycket av gästerna! 

American Swedish Historical Museum

Jag har nämnt det tidigare, men detta är ju historiska svenskmarker, och just därför finns här i Philadelphia ett amerikansk-svenskt museum, The American Swedish Historical Museum. Där upprätthålls svenska traditioner som kräftskiva och våffeldagen men vi har inte förrän i helgen lyckats ta oss dit. Huset är en pampig kåk, inspirerad av svenska sextonhundratalsslott men byggt på 1930-talet.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men trodde nog att det skulle vara dammigare. Icke, detta är ett fint museum, som kombinerar välrenoverade historiska lokaler med intressanta moderna utställningar! De har gjort väldigt trevligt för barn också, med en Pippi-lekutställning (gissa vem som aldrig ville gå därifrån…) och en skattjakt med små överraskningar i varje rum.

I ”Chicago-rummet” uppmärksammas de svenska arkitekter, fabrikanter och byggnadsarbetare som bidrog till det amerikanska landskapet.

Jag köpte en underbar gammal bok (ännu en sådan som jag vid tillfälle ska fördjupa mig i), The Swedes on the Delaware 1638–1664, utgiven 1914 (mitt exemplar från 1927 dock). Den är skriven av den svensk-amerikanske historikern Amandus Johnson, som också grundade museet. Perfekt läsning inför vår kommande roadtrip i staten Delaware? 

Friskrivning 

Det gäller att friskriva sig från allt. På lekplatsen är all utrustning märkt med rekommenderad ålder och rekommenderat beteende. 

”This play structure is designed for use by children ages 5-12”

Ungarna struntar högaktningsfullt i detta. 

Gungan (närbild ovan) är från 2 år i USA men redan från 18 månader i Kanada. Man är lite mer försigkommen där. 

Sandlådor existerar inte här, till min glädje. Jag slipper därmed sopa upp spannvis med sand i hemmet varje gång vi kommer tillbaka från lekplatsen. För att Astrid ska få i sig tillräckligt med bakterier låter jag henne tugga på pinnar istället.