Third wave of coffee

Vi har tidigare berört såväl kaffe som hipsters och kommer nu till den ultimata föreningen av de båda. Härom kvällen närvarade undertecknad tillsammans med Todd och Michael från mitt jobb på Manual Coffee Brewing Workshop på det synnerligen pretentiösa (och faktiskt sjukt bra) caféet Function Coffee Labs. Den skäggprydde unge mannen i rutig skjorta började att snabbt nämna några självklarheter som att det enda sättet att dosera korrekt är att väga sitt kaffe och sitt vatten, att det är omöjligt att göra en acceptabel kopp kaffe om man inte har en gooseneck kettle och att img_5169cropkaffet är ”dead” 24 timmar efter man malt det. Orostat till lättrostat var kaffesorterna som man använder. Det var självklart underförstått att mörkrost inte gick att använda. Jag frågade inte om franskrost. Vi gick igenom fyra bryggmetoder som ansågs acceptabla. Hälla ner 4 mått kaffe i kaffebryggaren, fylla på vatten från kranen till 4-strecket, trycka på knappen och gå tillbaka till skrivbordet var inte med som metod. Efter att ha fått förevisat och smakat French press, Aeropress, Chemex och Hario V60 fick vi veta att V60 var bäst och så var det med det men att det ju naturligtvis var en smaksak. Vår mentor i kaffets mystiska värld återkom ofta till termen ”third wave of coffee” när han refererade till sin typ av kaffebryggning. Första vågen av kaffe kan nog lättast beskrivas som ”diner coffee”, andra vågen representeras tydligast av Starbucks och det vi såg här var hantverksmässig kaffeimg_5187smallbryggning, kaffe som en konstform, en dryck likställd med vin. Så vad är då bryggning med V60? Jo, det är att man sätter ett pappersfilter i en konformad hållare, öser i malet kaffe och häller på varmt vatten. Alltså tämligen likt så som mamma gjort hemma i köket de senaste 30 åren. Så hur smakade kaffet? Ja, ärligt talat ganska tunt och syrligt, men inte dåligt. Jag ska dock inte låtsas som att jag och mina kollegor inte är djupt nere i träsket, såväl kvarnen, vågen som Chemexen står på hedersplats på kontoret. Todd beställde en Hario V60 med leverans nästa dag ungefär 20 sekunder efter att vår kaffe-nestor fällt sitt utlåtande om hur man bäst gör kaffe.

Mormors intryck

Louise, Johannes, Liv och Astrid bor ju – som framgått av denna blogg – i en väldigt trevlig stadsdel, som det är roligt att flanera i. Särskilt när man går med barnvagn är folk otroligt vänliga och språksamma. Det dräller dessutom av små konstiga affärer som säljer allehanda märkliga ting: handgjorda tvålar, skelett för heminredning eller terapeutiska halsband. Hälsotrenden är betydande; här finns lokaler för yoga, fitness, aerobics, gym med mera samt hälsokostbutiker med teer för alla behov. Te som ökar ämnesomsättningen och därför rekommenderas till bantare synes mig dock vara en vansklig dekokt. Om detta te håller vad reklamen utlovar borde Food and Drug Administration ingripa bums.

Matmarknaden utomhus är en hel gata med stånd fulla av fina frukter och grönsaker. Överallt påpekas att dessa är organic, biologiska, och det kan ju tyckas en smula tydligt i överkant. Vad annars vill man fråga, gjorda i plast? Men i USA motsvarar ordet biologisk vårt ord ekologisk, vilket egentligen inte heller är ett bra uttryck.

Husen är roliga att titta på, ofta smala trevåningars radhus med dekorerade burspråk. Här och där ser man en sorts mosaiker fulla av färggranna glas, metallbitar och speglar. Om dessa misstänker jag att svenska stadsarkitekter skulle ha sina invändningar. Kvarteren påminner om Notting Hill i London. Nu har jag inte varit där, men jag har ju sett filmen. Man förväntar sig nästan att filmens unge charmig bokhandlare ska komma ut ur någon knallblå dörr; färgglada dörrar finns det nämligen många. Emellertid lär Hugh Grant förekomma i Båstadtrakten snarare än i Philadelphia och är väl inte så ung längre.

Bokhandeln var i alla fall trevlig och bokhandlerskan en trind och fryntlig dam som det var roligt att prata med. Dessutom förstod jag vad hon sa till skillnad från personalen i till exempel livsmedelsaffären där bullernivån är hög, uttalet sluddrigt och fult av slang. Slang kunde för övrigt ha blivit ett bekymmer, ty inte förstod jag att jag skulle kliva av tåget när konduktören skrek ”Philly”. Om inte hyggliga medresenärer bistått hade jag väl hamnat i Harrisburg, PA.

Författaren på modet är, till min glädje, inte någon som skriver deckare utan poeten Emily Dickinson (1830–1886). En rad antologier, biografier och faksimilutgåvor av hennes verk har just publicerats. Hollywood har hakat på denna trend och gjort en film om hennes liv. Med tanke på att hon levde utomordentligt tillbakadraget och stillsamt blir jag lite betänksam. Hur spännande kommer en sådan film att vara? Att en stjärna från TV serien Sex and the City har huvudrollen minskar inte denna min betänksamhet.

Ny gästbloggare!

Det är ett nöje att få presentera bloggens senaste gästskribent: mormor Malin! Hon har samlat några av sina intryck från dagarna här i inlägget ovan.

Paris, France

Mannen bakom mig i kassakön frågade mig om vi talade franska med varandra, barnen och jag. ”Nej, vi talar svenska”, sa jag, för det gjorde vi. (Som parentes kan nämnas att nu när engelska inte längre kan användas som ”hemligt språk” för oss föräldrar fungerar en för mig stapplig franska som ersättare, och jag är därför i nuläget måttligt intresserad av att Liv ska lära sig franska. Hon är däremot synnerligen intresserad.)

”Åhå, ni är från Sverige”, sa han. ”Hur är det egentligen med immigrationen där? Man har ju sett i medierna…” Det var oklart, sådär antydande som det är för dem som fiskar i grumliga vatten. Hans tonfall gjorde att jag drog öronen åt mig och dömde honom direkt, han skulle nog kunna vara en som tar all sin information från källor som Fox News och Breitbart. ”Man ska inte tro på allt, medierna överdriver”, svarade jag försiktigt, för jag var inte sugen på konfrontation i mataffären, efter att ha tagit mig igenom Whole Foods med två barn, barnvagn och varuvagn under relativt kontrollerade stressnivåer.

”Jag hade ju tänkt åka till Paris, men där fick jag ju tänka om”, fortsatte han sedan. Jag hängde inte riktigt med i hans logik men anade att han kanske hade hört om Trump tala om ”sin vän Jim”, som enligt presidenten brukade åka dit jämt men nu avstår, även det av oklara, outtalade anledningar. (Läs om detta här, från The New Yorker.)

”Jag tycker absolut du ska åka dit”, sa jag uppmuntrande. ”Paris är en underbar stad, jag hade gjort det om jag haft möjlighet.” Han begrundade detta kort och verkade ta till sig det. ”Ja, jag kanske skulle göra det ändå”.

Glutenfritt

Mat här är ofta märkt med allt den inte är.  Ibland till absurdum (anser jag), som när det står på yoghurten att den är glutenfri. Å andra sidan menar min amerikansk-svenska vän Rita att tillsatser i maten, både konstiga och onödiga, är oerhört mycket vanligare här i USA än i Sverige. 

I närheten av oss finns ett porslinsmålningsställe (!) som raljerar med detta på sin skylt utanför. Men jag undrar hur porslinet kan vara fullkorn, whole grain?

Sex månader

Idag är det exakt sex månader sedan vi kom hit. Klyschvarning: tiden går fort. Särskilt när man har roligt. 

Men även detta äventyr är vardag numera. Väldigt mycket vardag just nu med två krassliga småtjejer och en tvekande vår. Men jag har hoppet uppe om både hälsa och sol. 

Vårhyacinter

Det är som jag misstänkte, hyacinten är en vårblomma här. De står i massor mellan påskliljekrukorna och tulpanerna. Jag slog dock till på liljor istället.  

Barnes Foundation

Här i stan finns en av världens finaste impressionist-samlingar, the Barnes Foundation. Albert Barnes var en läkare/kemist som tjänade en förmögenhet på läkemedel. För sina pengar köpte han konst, och skapade som en konstskola, där konststudenter skulle kunna studera tavlorna. Det är en massiv samling med så många Renoir-tavlor på väggarna (181 stycken) att det är svårt att tänka sig att Auguste hunnit med att måla fler. Eller för den delen Paul Cézanne, det påstås att BF:s 69 Cézanne-tavlor är fler än vad som finns på alla museerna i Paris. Tavlorna hänger precis som han en gång bestämde, det är inte en solklar ”ordning” för besökaren men man kan ibland se hur han tänkte när har parade olika konstnärers verk efter komposition eller tematik.

Museet och stiftelsen har varit i blåsväder. Albert Barnes inredde sitt museum/konstskola i Merton utanför Philadelphia och begränsade tillgången för allmänheten till samlingarna. Han ansåg att hans tavlor var till för de som studerade konst och konstkritik och skrev detta tydligt i sitt testamente, samt att samlingen inte fick flyttas.

Idag finns konstsamlingen i ett nybyggt museum mitt inne i Philadelphia och fungerar som ett vanligt museum, dit alla kan gå (mot betalning då). Aningen kontroversiellt. Men en konstsamling värd miljarder är uppenbarligen för intressant och värdefull för att folk inte ska vilja lägga vantarna på den.

Det är ett väldigt fint museum och jag är glad att jag som ”vanlig människa” kan få gå dit, men det är ändå intressant hur man med hjälp av domstolar kan ändra väldigt tydliga instruktioner. Provocerad blir jag dock av hur man idag försöker låtsas som att man inte gjort det. På museet visades en film där man försöker framställa museet som helt i linje med Barnes visioner och Barnes själv som en man som ville sprida konsten för alla. Det påminner mig tyvärr om dessa krafter idag som egentligen inte bryr som om hur saker ligger till, det viktigaste är att ens egen ”sanning” blir känd och spridd.

Med detta sagt så gå dit! Definitivt ett av Philadelphias finaste besöksmål.

Bilco doors

Jag lär mig förstås många nya engelska ord och uttryck här. Det anmärkningsvärda med detta var att det var första gången min treåring lärde mig ett nytt ord på engelska. Men sannolikt inte sista…


Vi gick längs gatan och Liv pekade på källardörrarna och berättade för mig att de var ”bilco doors”. Det har vår granne Emily lärt henne på en av deras hundpromenader med Kingsley. Bilco har jag sedermera lärt mig är ett varumärke men används i överförd bemärkelse för alla dörrar av denna typ. 

Flower show

Philadelphia Flower Show kändes som ett måste när den botaniskt bevandrade mormodern är på besök. Vi kämpade oss dit över isvallarna och kom in i drömmen om Holland med tulpaner, kanaler och cyklar (temat är Holland: Flowering the world). Det var inte riktigt bokmässetrångt men närapå, tanter tanter tanter vart ögat gick. Många var klädda i så kallad plain dress, dvs med små vita hättor på bakhuvudet och långa småblommiga klänningar med mörk kofta till, en klädstil typisk för kvinnor från de kväkar/mennonit/amish-samfund som finns här i Pennsylvania. 

Blommor som bedömningssport

Växttävlingen hade också avgjorts och medan vi var där lades banden fram som berättade om förstapris och honorable mentions

Det fanns som sig bör en stor kommersdel där man kunde köpa lökar, life-size tranor i brons och uttertavlor i intarsia. Vi hiade oss. Att det är förbjudet att ta in frön till USA vet vi men hur är det till Europa? Vi lät bli att köpa för säkerhets skull. Dessutom har vi livskraftiga nässelodlingar ändå. 

Brännässlor någon? Fröpaketet stod bredvid körveln.