Happy holidays

Såhär på årets slut, hur sammanfattar vi den amerikanska julen? En enkel iakttagelse är vad man säger. Alla firar ju inte jul. Så den gängse hälsningsfrasen här i december är Happy Holidays. I skrift kan man också uttrycka Season’s Greetings. Jag tycker båda är väldigt trevliga. Inkluderande. 

Utan att på något sätt försöka missionera har jag till min valda amerikanska fras brukat lägga till ett exotiskt God Jul. 

Judiska chanukka brukar vara någon gång i november-december. Just i år sammanfaller det ungefär med jul; chanukkas första dag var 24 december. Om julens färg är röd är chanukkans färg blå. Här och var ser man små dekorationschanukkia-ljusstakar i fönstren, de påminner ju något om svenska adventsljusstakar. 

Julens smaker är annorlunda än i Sverige. För sötsakerna är det choklad och mint som gäller. Saffran är inte en stor julkrydda. Vitpeppar verkar man inte jobba med alls, vi fick köpa en kryddblandning och pilla ut vitpepparkornen. Jag var i te-affären och frågade efter julte. Expeditens första förslag, ett te med smak av äpple och tranbär, kändes inte alls juligt för mig. Hennes andra förslag, med citrus och nejlika, luktade något juligare. Santa får cookies and milk, istället för gröt som den svenska tomten utspisas med. 

Om julen hemma är en orgie i mat så har vi här varit mer måttfulla än vanligt. Färre bjudningar och kalas för vår del bidrar förstås till det. Men antalet industritillverkade fulpepparkakor (som hemmavid slinker ner i alldeles för stor mängd ur IT-konsultaskarna på jobbet) har också varit försvinnande få. Glöggminglen har varit alldeles för få. Vi har förstås över glögg från vårt (är det möjligt att gå jämnt ut på glögg?) så innan Tjugondag Knut får vi nog klämma in ett till. Det kommer nog kännas väldigt exotiskt för amerikanerna (läs passé) för många plockar ner julen redan nu i mellandagarna, den får max stanna till strax efter nyår. 

Mer konst i Phila

Konstveckan har fortsatt här hemma i Philadelphia med både Rodin Museum och Philadelphia Museum of Art. 

Rodin Museum var ett nätt museum med skulpturer av August Rodin. Liv och farmor studerade linjerna extra noga. 


Philadelphia Museum of Art är en kolossal byggnad på en höjd, upp till vilken leder The Rocky Steps, trappan som Sylvester Stallone spänstar uppför i Rocky. Framför Rocky-statyn vid sidan av museet är en ständig kö av människor som vill bli fotograferade spännandes musklerna bredvid muskelmannen. 



Vi såg utställningen Paint the Revolution. Mexican Modernism 1910–1950 som är inne på sista veckan. Ännu en jättefin utställning som jag gärna fördjupat mig i men dessa småbarnsår tillåter sällan närläsning, djupstudier och koncentration. Men men, lite är ändå bättre än inget tänker jag. 

Waldorf Astoria

Det finns många ikoniska hotell i New York. Vi fick ett ryck och beslöt att bo en natt på Waldorf Astoria. Lyxigt värre. Och kanske sista chansen överhuvudtaget, vilket vi blev varse om på plats. 

Vi anmälde oss till en rundtur med charmiga guiden Karen som berättade om kusinerna som byggde var sitt hotell precis bredvid varandra (där Empire State Building ligger idag) och som sen slog ihop dem till Waldorf Astoria. Hotellet var från början ren succé och platsen att bo på för de rika och berömda. 1929 skrev man kontrakt för att bygga ett större hotell på den tomt hotellet ligger idag. Enligt Karens dramatiska historieskrivning började bara några timmar senare det som skulle bli den stora finanskraschen. Men man byggde på ändå och invigde 1931 det nuvarande storslagna hotell som länge var det högsta hotellet i världen. 

Hotellet är fint art deco i stilen och väldigt välhållet och välrenoverat. Det märks att det är kvalitativa material med den bästa marmorn, vackraste träslagen och mycket bladguld. Det finns många flotta balsalar och eleganta sällskapsrum. 

På bilden ser vi salen Starlight Roof där Karen berättar om hur man förr kunde dra undan taket så gästerna kunde dansa under stjärnorna. Hon har också vikt upp mattan för att visa dansgolvet. 

Min mormor Inga Wedel var textilkonstnär och fick någon gång på trettiotalet i uppdrag att designa textilier till något ”svenskt” rum på hotellet. Ingen i släkten verkar riktigt minnas detaljerna längre och mormors mattor är säkert borta sedan länge men jag frågade ändå guiden om det funnits några ”landsrum”. Karen kände inte till några sådana men sa att det funnits en restaurang vid namn The Norse Grill på hotellet på trettiotalet. Kanske var det dit?

Karen var en härlig och personlig guide, mycket engagerad i sitt ämne hotellets historia. Hennes 102-åriga mamma härstammande från Norge heter också Astrid precis som vår bebis och när det framkom att modern och vår äldre dotter Liv (som ju inte var med) har samma födelsedag, ja då var vi ju praktiskt taget släkt! 

Med tanke på det välhållna skicket på hotellet blev vi mycket förvånade när Karen berättade att hotellet stänger helt och hållet i februari för att genomgå en stor renovering under flera år. Det ägs sedan två år tillbaka av ett kinesiskt försäkringsbolag, och de ska göra om större delen av huset till condominiums, lägenheter. Hotellverksamhet ska finnas kvar men i mycket mindre skala. ”Money talks” sa Karen ilsket och förorättat. Ingen vet vad som kommer att hända med hennes vackra hotell och dess interiörer. Det är naturligtvis mycket lönsamt att skapa lägenheter på Manhattan men får man verkligen göra så med en kulturmiljö som denna? Det känns faktiskt sorgligt. Och det styrker mig i min uppfattning om att condos är ett av engelskans fulaste ord. 

The Morgan Library

Idag har vi sett en synnerligen fin utställning med artefakter från Charlotte Brontës liv. Vi gick till The Morgan Library för en utställning om Martin Luther men den stora behållningen för mig var den välgjorda presentationen av författaren Charlotte Brontës liv, utifrån hennes teckningar, brev och böcker, en utställning som vi mer av en händelse då råkade fånga bara några dagar innan den stänger.


Titta bara på dessa små böcker som Charlotte och hennes bror Branwell förfärdigade i tonåren. För en informationsslukare som jag var det också en fröjd att bakgrunden till alla ting  beskrevs ingående på små skyltar. 


Den mest kända målningen av systrarna (utförd av brodern) fanns förstås också på plats. Museerna i en världsstad som NY har ju goda möjligheter att få låna godbitarna från världens alla hörn. Denna finns i vanliga fall på National Portrait Gallery i London. 

2016 är det 200 år sedan Charlotte Brontë föddes, därav utställningen Charlotte Brontë: An Independent Will och 2017 är det 500 år sedan Martin Luther ”spikade upp” sina 95 teser i Wittenberg, vilket uppmärksammas i Word and Image: Martin Luther

Martin Luther och Katarina von Bora, porträtterade av Lucas Cranach, d.ä.
Reformationen hade nog inte varit möjlig utan den tiden senaste stora tekniska innovation: tryckpressen. Som det stod i utställningsmaterialet: ”the Reformation was as much a product of the printing press as it was of Luther himself”. De båda sidornas polemik manifesterades i tryckt text, likaså kunde spridas den teoretiska teologiska bakgrunden och handfasta råd om upplägg av gudstjänster. Och så förstås översättningarna av Bibeln. Här ser vi första utgåvan av Nya testamentet på tyska, utgiven i september 1522. 

Morgan i museets namn kommer från den amerikanske finansmannen John Piermont Morgan (1837–1913). ”J. P. Morgan” låter kanske mer bekant? Som sin tids mäktigaste industrimagnat (jämte John D. Rockefeller, enligt NE) var han förstås enormt rik och hade alla möjligheter att samla dyrbara föremål och konstverk. Trevligt nog valde hans son (med samma namn) att göra samlingarna tillgängliga för allmänheten. 

MoMA

Medan Liv dompterar farmor och farfar, smet Johannes och jag iväg till New York. Astrid fick följa med oss. Att ha denna världsstad så nära känns allt lite speciellt. Ingen lång flygresa föregick våra steg på Manhattan. Ingen jetlag skymmer vårt omdöme (enbart småbarnsföräldrars kroniska sömnbrist). Det gick nästan lite väl fort att komma hit, vi glömde både skötväska och pyjamas hemma. Allt skylles på avsaknad av sömn och planering…

Nåväl, vi gick till MoMA för att kolla in A Revolutionary Impulse: The Rise of the Russian Avant-Garde. Nästa år är det hundra år sedan ryska revolutionen. Det var en väldigt intressant utställning som faktiskt enbart innehöll verk från museets egna samlingar. Det säger en del om samlingarnas kvalitet och storlek… 


Här är en personlig favorit som var hängd så vackert mot en matchande vägg. Kazimir Malevitj (1878–1935), Samovar


Vi såg också Insecurities: Tracing Displacement and Shelter som behandlar världens flyktingkris. Först var vi på väg att passera men denna världskarta av eltråd och taggtråd som visar migrationsmönster drog in oss och sedan var vi fast. Verket är Woven Chronicle (2011/2016) av den indiska konstnären Reena Saini Kallat. Också detta en mycket intressant och tankeväckande utställning. 

Christmas Day

Juldagens dag förflöt i stillsam anda. Vi lagade till långkål att ta med till Todd och Andreas julkalas. De bjöd i vanlig ordning på synnerligen god mat, men julmaten här verkar inte vara omgärdad av samma regler och traditioner som i Sverige – är måstena månne färre? Det var ett härligt bullrigt julkalas med deras släkt och vänner, god mat, paket i överflöd till barnen och speedade men glada kids som hittade på harmlösa bus (som att Liv ritade en tjusig tuschpenne-mustasch på sig själv).

God jul!

Julafton är för de julfirande amerikanerna  inte en dag av samma juldignitet som för julfirande svenskar. Med farmor och farfar här har vi gjort vårt bästa för att få ihop en riktigt skaplig svensk jul. Vi bjöd över våra vänner Todd och Andrea med barn på ett svenskt julbord med sillar, gravlax, Janssons, köttbullar, långkål, brunkål, med mera. Barnen stimmade och alla åt med god aptit. Den svenska tomten kom på besök vilket gjorde stor succé (den amerikanska tomten kommer ju mer i smyg nedför skorstenen på natten och utför sitt värv). 

Det känns väldigt trevligt att få bjuda in Todd och Andrea som så generöst delar med sig till oss av sitt liv här. Imorgon juldagen får vi komma hem till dem på amerikansk jul. 

Möten

En gubbe av klassisk akademikertyp med manchesterkavaj och glasögon på nästippen kom fram till oss idag på vårt närmaste kafé Shot Tower Coffee och frågade vilket nordiskt land vi kom ifrån. Vi tillstod att vi var från Sverige varpå han sa att han försökt lära sig svenska, men det var ju svårt med satsmelodin. Och så började han prata. Tydlig amerikansk brytning javisst men god svenska med stort ordförråd. Vi blev ganska häpna. 

Michael visade sig vara professor i skatterätt vid ett universitet i New Jersey.  Han hade blivit intresserad av Norden efter ett besök i Oslo. ”Man tror ju att Norden är socialistiska länder men det finns ju massor av åsikter och inriktningar.” Vi höll med. 

Hans intresse hade till och med utmynnat i en bok om the Nordic model! Den hade kanske varit intressant att läsa? Vi berättade för våra grannar om detta oväntade möte och de sa att han var stammis på kaféet så vi kommer säkert träffa på honom igen. 

Det var väldigt trevligt att språka med Michael. Det blev mest på engelska i slutändan men det blev också en liten påminnelse om att svenska inte är fullt ut det hemliga språk som man utomlands lätt får för sig att det är…

Om Philadelphia

1682 grundlade William Penn Philadelphia, staden som skulle bli provinsen Pennsylvanias huvudstad. Namnet Philadelphia säger mycket om Penns tankar, det är grekiska för broderskärlek (philos, kärlek, och adelphos, bror), detta var en plats där olika religioner skulle kunna leva tillsammans. Man drog upp ett praktiskt rutnät, som i alla avgörande avseenden finns kvar än idag. Nord–sydliga gator är numrerade från öster till väster. De öst–västliga gatorna har ”vanliga” namn, och många är namngivna efter träd: Pine, Spruce, Walnut, Chestnut, Locust och så vidare. Det sistnämnda är alltså inte bara gräshoppa utan betyder även falsk akacia/johannesbrödträd. Nästan alla gator i centrala staden är enkelriktade, vilket jag tycker underlättar både vid cykling och bilkörning.

Mitt i Penns rutnät finns ett stort torg och där ligger City Hall, på vars topp det står en staty av William Penn. Huset färdigställdes 1894 och var tänkt att bli världens högsta byggnad, men redan under byggnationen tillkom ju bland annat Eiffeltornet. Länge rådde i staden ett gentlemen’s agreement att inget hus fick byggas högre än toppen på statyn men i mitten på 1980-talet bröt man detta och sedan dess har ganska många skyskrapor tillkommit.


City Hall med Penn-statyn är det ”lilla” tornet som sticker upp mitt i bilden. 

Winter Solstice

Jag har haft lite svårt att få till den där omedelbara julstämningen här, trots gran och adventsljus. Det var inte helt lätt att sätta fingret på vad det berodde på men så trillade poletten ner, det var inte tillräckligt mörkt här i Philadelphia!

Philadelphia ligger ungefär på 40 breddgraden, det vill säga i höjd med till exempel Valencia i Spanien. Det är betydligt ljusare vintertid än södra Sverige där jag bor i vanliga fall.

Idag, årets mörkaste dag, gick solen upp 07:19 i Philadelphia och den gick ner 16:39. Det ger 9 timmar och 20 minuter av dag. Detta att jämföra med Lund (7h 1 min), Göteborg (6h 32 min) och Stockholm (6h 5 min). I snitt har jag alltså haft två timmar mer dagsljus här än hemma. Inte konstigt att det inte känts som juletid…