Zoo

Idag söndag åkte vi till Philadelphia Zoo med våra vänner. Hela stan var där. Men vädret var fint och vi var på gott humör så att trängas med allehanda superhjältar och Frost-prinsessor (pga Halloween uppmuntras utklädnad i alla sammanhang) var inget problem. Jag har dock ett litet problem med djurparker i allmänhet. Phila Zoo är USA:s äldsta zoo från 1859 och visst har det utvecklats sedan dess, jag gissar större burar och möjligheter för djuren, men man kommer ändå inte ifrån att isbjörnen ligger platt och flämtar i värmen (25 grader celsius idag). 

Nåväl. Där fanns ju många djur som verkade ha det bättre. Två djur som grep mig väldigt mycket var gorillan och hennes lilla unge. För mig som har en människobebis kom jag plötsligt mycket nära denna stora primatsläkting.

På zoo går det också att låta sig upphöjas 400 fot i luftballong och titta på utsikten. Det var kul! Och för mig som undrat över om jag skulle våga åka luftballong kunde jag här tryggt prova det då den satt fast i marken med en vajer. Bakom mig syns centrala stadens skrapor och floden Schuylkill där de små strecken är deltagande båtar i roddtävlingar. 

Dryck II eller Finns det svenskt kaffe?

Sen är det ju det här med kaffe också. Jag kunde tidigare hånle åt attityder som ”finns det svenskt kaffe på hotellet?” men det får jag dricka upp nu. Blott Sverige svenskt kaffe har. Trots att här säljs filter coffee, motsvarande bryggkaffe, i mängder. Eller för den delen pour over coffee, att en skärmmössförsedd ung man som tar sitt arbete på största allvar nogsamt i ett filter med malt kaffe av angiven härstamning häller rätt tempererat vatten för att brygga en kopp kaffe till just dig.

Mormor som nu kommit hit till Philadelphia fick en beställning på våra standardpaket för även det vanliga paketkaffet här är annorlunda. Och avsevärt dyrare, men det skulle ju kunna vara att kaffe i storkonsumtionslandet Sverige är ovanligt billigt.

Någon dag här ska vi bjuda folk på fika, med kaffe och svenska kanelbullar (Mormor fick också ta med pärlsocker). Alla tips för bakning i gasugn mottages tacksamt!

Dryck I

Något av det första vi gjorde när vi kommit hit var att ta varsitt rejält glas av kranvattnet. Av törst naturligtvis men också för att det är lika bra att anpassa sig till den lokala floran direkt. Kranvattnet är i sig inte särskilt gott då det smakar ganska mycket klor. Vi har införskaffat en filterkanna som gör sitt jobb utmärkt, vattnet blir anmärkningsfritt, det vill säga precis som man vill ha sitt vatten. Många som bor här har inbyggda filter i kranarna eller små manicker fastsatta på kranarna som gör samma jobb.

I övrigt passar vi på att dricka amerikanskt och då talar jag inte om läsk… USA är fullt av mikrobryggerier och det är kul att prova inhemska öl. Även med vin tänker vi att vi ska hålla oss till amerikanska viner under vistelsen här, för att lära känna dem mer. Men det kan ha sina baksidor.

I Toronto tänkte vi att det förstås kunde vara kul med ett kanadensiskt vin och där fanns viner av en druvsort vi aldrig hört talas om, baco noir. En enkel googling berättar för mig att man skulle kunna anse baco noir vara det mest nordamerikanska vinet av dem alla, på grund av att druvan är en hybrid av till hälften en nordamerikansk art av vin (växten alltså). Men detta jolmiga grillvin får nordamerikanerna behålla själva, det finns nog en anledning till att druvans rykte inte nått utanför kontinentens gränser i större omfattning…

 

 

Kort

Alldeles i närheten här finns Head House Books, en underbar bokhandel av den där charmiga sorten där jag hade kunnat tillbringa fullsizerender-2timmar med att sniffa på böcker, om inte terrorist 1 hade pillat på precis allt. Nåväl, jag gläder mig åt att hon delar mina intressen.

De har också ett fint utbud av kort, något som jag tycker att både USA och Storbritannien är så mycket bättre på. Det känns som det finns en helt annan kultur här av att skicka kort, och det finns kort för alla tillfällen. Så fyll år, gift er, föröka er! Ge mig anledningar att skicka vykort.

Gästbloggare!

Får jag presentera bloggens första gästskribent: Johannes! Se nedan för några stilla tankar om hipsters, ett första inlägg på detta tema (finns mycket att säga om hipsteri här i Phila, som den närliggande skrivmaskinsreparatören. Mer om detta sen).

Hipsters

philadelphia-morning_1Var hipsterkulturens vagga ligger är såvitt jag vet inte klarlagt. Kanske är det som med jordbrukets uppkomst, när mänskligheten på flera olika platser parallellt utvecklats till det stadium där att bli bofast och börja odla var det naturliga nästa steget. Uppstod på samma sätt behovet av chiafrön, skägg, japanska jeans och kaffe som skitits ut av pungdjur i Indonesien helt oberoende av varandra i både Portland och Brooklyn, såväl som i Berlin och på Söder?

Philadelphia ligger nog några år efter men folk gör så gott de kan. Många tar i rejält för att kompensera och man tecken på att det slagit över. Jag hörde en diskussion på lekplatsen häromdagen, där en frilansande it-utvecklare med nedlåtande attityd och fläckfria vandrarkängor utvecklade ett resonemang om någon färsk IPA han hade druckit direkt från den handhyvlade tunnan på ett bryggeri på ett berg någonstans i mellanvästern, och hur denna himmelska dryck i det närmaste gick förlorad om det bara utsattes för den minsta påverkan utanför det franska ekfatets omhuldande famn. Den uppmärksamma läsaren noterar givetvis den inneboende absurditeten i detta då själva poängen med India Pale Ale var att man gjorde det starkt och välhumlat så det skulle gå att skeppa eländet till de törstiga trupperna i Indien utan att det blev dåligt. Det hade tydligen vårt ironiska skägg på Starr Garden inte riktigt fått med sig.

Fixies (cyklar där drivlinan helt saknar finesser såsom växlar och fotbroms) är föga förvånande mycket populärt i våra kafétäta kvarter. I många fall är det mycket eleganta saker (gärna från exempelvis Detroit Bikes som gör sina springare i nedlagda bilfabrikslokaler i sagda stad) som vissa användare hanterar med klar finess. Dock så förtas känslan av exklusivitet något när de stackarna försöker att på allvar transportera sig på sina klenoder, och de får trampa som små gnetter för att hänga med i nedförsbackarna efter South Street Bridge på vägen hem från University City. Det är då man själv med en distinkt handledsrörelse växlar upp och piper förbi den ymnigt svettande skärmmössförsedda ynglingen. Gammal är ändå äldst.

 

Engelska

Jag har alltid tyckt att jag pratar bra engelska. En kombination av idogt tv-tittande i ungdomen, bokslukeri och att det var ett av mina favoritämnen i skolan. Jag har till och med ett fint diplom på mina kunskaper från ett välrenommerat ackrediteringsinstitut. Men just nu är jag på en platå i min inlärningstrappa. Jag känner mig uuuusel på engelska. Jag hittar inte orden, det går långsamt och jag får inte till någon bra accent. Häromkring pratar alla förstås amerikansk engelska, jag har lärt mig brittisk engelska och mitt modersmål lyser ju förstås igenom. Blä. Jag hoppas att det ska lossna snart.

För familjens engelsknybörjare går det däremot snabbt framåt. Liv är fantastiskt duktig. Johannes och jag insåg ju ganska snabbt att vi inte kan lära henne engelska för hon vet att vi förstår hennes svenska men vi hade någon idé om att hon skulle lära sig i interaktionen med andra barn. Det är bara det att barn inte är pedagogiska. De talar inte långsamt, uttalar inte ordentligt, upprepar inte eller provar synonymer. De bara kör på. Man märker på lekplatsen att Liv lyssnar intensivt på andra barn, ”mamma, mamma, hon sa jump” men det är ju att lyssna efter glosor hon redan kan.

Med hjälp av en hemsida för barnvakter/nannies/åldringshjälp sökte vi efter en engelsktalande vuxen som skulle kunna hjälpa Liv att komma igång med engelskan. Vi fick massor med svar och valde att träffa de två som gav bäst intryck. Winter är en ung collegestudent som vi tror kommer kunna hitta på roliga saker med Liv när hon kan något mer engelska så vi har inte släppt henne riktigt än men vi valde att börja med Randi, en medelålders lärare som bytt tillbaka till sin tidigare journalistbana. Redan efter första ”lektionen” med Randi kunde Liv räkna till fem på engelska! Randi gillar precis som jag böcker, och har introducerat Liv (och mig) för Sandra Boyntons härliga böcker om färger, djur, kläder med mera. Engelsk vokabulär på precis Livs nivå. Tanken är att de ska träffas två gånger i veckan framöver. Idag har de varit på sångstund på biblioteket.

En resa i resan

I vanliga fall när man reser kommer man hem. Nu gjorde vi en resa i resan och kommer därmed inte ”hem” utan bara till den andra övergripande resan. Så vi är tillbaka i Philadelphia, i vår lägenhet och vårt område, men ändå inte riktigt hemma. 

Som svensk inbillar man sig lätt att Sverige och Kanada är lika i kynnet. Kanada är egentligen väldigt likt USA. Men verkar på något sätt trevligare. De använder sig av metersystemet (tack franskkanada). Där är billigare för en svensk. Där finns kollektivtrafik. Och ett landstäckande tågnät. Dock med dieseltåg. 

Kanske är Kanada Nordamerikas motsvarighet till Norge? Lite vackrare, lite hurtigare men ändå med ett lillebrorskomplex gentemot sin större granne. 

Jag gillar Kanada och skulle gärna se mer av detta enorma land. Vi har tidigare varit på västkusten, i Vancouver och runt i British Columbia. Det går att ta tåget från Toronto till Vancouver på fyra nätter och tre dagar. Vi hittade en broschyr vars bilder erbjöd undersköna naturvyer. ”Åh, någon gång” drömde vi. Efter dryga timmen i vardera riktning på det sega pendeltåget mellan Toronto och närliggande Burlington kändes det plötsligt inte lika lockande.

Men i Toronto luktar det lönnsirap på tunnelbanestationerna. Klart plus för Kanada. 

Niagarafallen

Söndagens pensum var att besöka Niagarafallen. Mormor, barnen, Johannes och jag klev på en busstursbuss i ottan för att gå av den en kvart senare. Vi fem skulle vara tvungna att hela dagen dela tre säten på en fullsatt buss och istället för att vara tillbaka i staden vid utmålade 18-tiden var chaufförens bud ca 20. Inte ett lockande alternativ för en småbarnsfamilj. Fulla av högmod beslöt vi oss att lösa resan själva.

Efter några om och men hamnade vi hos Fred på Travellers’ Aid Society, en volontärverksamhet som tar hand om vilsna turister på Union station (”centralstationen”) i Toronto. Föreningen grundades 1903 av en rik dam som hade rest runt i Europa och där upplevt att folk hjälpte henne vart hon kom varpå hon själv ville ge turister i Kanada samma stöd. Fred var också en mycket hjälpsam själ som först försökte bistå oss i att hyra bil men sedan tipsade om tåget. Vi beslöt att ta tåget. Något av det sista Fred sa till mig var att han gjort ett DNA-test. Jag blev lätt nervös över denna information men han ville bara berätta att han var ”7 % Scandinavian”. Varifrån det kom hade han ingen aning om. Och enbart 14 % brittisk skrockade han, och menade att det hade gjort hans gamla mamma rejält upprörd om hon hade levt och fått reda på, hon som varit mycket brittisk.

En lång pendeltågs- och bussresa senare var vi på andra sidan Lake Ontario och i turistmeckat Niagara Falls. Fallen som består av en amerikansk del och en kanadensisk del syns bäst från den kanadensiska sidan. Och kanadensarna verkar påtagligt nöjda över att det är den kanadensiska delen av fallet som är den större och mer kända: Hästskofallet. Trots att det är sent på säsongen var det många turister. Vi avhöll oss från båtturer in i dimman men blev ändå lätt fuktiga av vattendroppar från de strida strömmarna. Det är ett mäktigt vattenfall. (Men Iguacufallen är snäppet vassare…)

Imorgon bär det av tillbaka till Philadelphia. Vi har lämnat Mormor här i Ontario som ska hälsa på en väninna innan hon kommer till oss nästa helg.

Fox and Squirrel

Liv har som så många barn börjat med djuren vad gäller en ny vokabulär. Ordningen på de fem första var såhär: allra först pig (efter sin älskade gris), sedan fox (Astrids totemdjur), moose (fråga mig inte varför), squirrel (talrika på lekplatserna) och dog (rätt självklar).

Här i Toronto pågår International Festival of Authors och igår lördag var Bookbash, Canadian Children’s Literature Festival. Vi drog dit och smet in på första bästa evenemang för de under fem år, en author reading med Ruth Ohi, en kanadensisk illustratör och författare. Och vilka är hennes protagonister? Jo, Fox och Squirrel! Det blev ju succé. Med dramatiserad saga och dockteater efter det (all engelska faciliterad av en simultanöversättande fader) så hade vi sedan en mycket nöjd tjej.